Anhörig

Anhörigprocessen

I takt med att en person utvecklar ett missbruk sker en process hos de anhöriga som närmast kan beskrivas som en ”parallell karriär” till missbrukarens. Ju närmare man står missbrukaren, desto mer påverkas man. Processen kan självfallet se olika ut.

Många anhöriga upplever att de styrs av missbrukaren. De dras med i karusellen och är beroende av vad missbrukaren tar sig för.

Här är det viktigt att betona att ”karriärerna” är ömsesidigt beroende av varandra och påverkar varandra. Genom att anhöriga inser att deras egna ageranden faktiskt kan påverka missbrukarkarriären, kan de börja forma sin egen framtid i all högre grad. De slipper känna att de passivt dras med i något som verkar ödesbestämt och hopplöst. Att inte utplåna sig själv är samtidigt ett sätt att hjälpa missbrukaren.

Den vedertagna massmediabilden är att missbrukare bara kommer från splittrade och i allmänhet torftiga och trasiga hem. FMN vet att idag rekryteras missbrukare från intakta och väl fungerande familjer. Detta är en följd inte minst av att narkotikatillgången är så riklig att även högst vanliga ungdomar kommer i kontakt med droger.

Fas 1

Den första fasen präglas till största delen av brist på kunskap om droger och ungdomsmiljöerna. Lite senare kommer även förnekelse med i bilden. Det vanliga är att föräldrarna inget märker under det tidigaste experimenterandet med droger. Som förälder utgår man helt enkelt inte ifrån att det egna barnet, som man har god kontakt med, skulle börja knarka. Vi har alla försvarsmekanismer som skyddar oss mot en hotfull omvärld. Något av det mest hotfulla är att något händer våra barn. Försvarsmekanismen gör missbruket till något ofattbart avlägset, vi är obenägna att inse realiteter.

Hos vuxna finns också en medvetenhet om att tonåren innebär pubertetsbesvär som gör att tonåringar är ”upp-och-ner”. Det i sin tur gör att toleransnivån höjs, d v s även om jag som förälder blir orolig över barnets utespring, byte av kamrater, skolk o s v, så tror jag att det ”kommer att gå över av sig självt”.

Fas 2

”Upptäckarfasen” behöver inte vara det samma som bekräftandefas. Man anser inte att ens barn är narkotikamissbrukare, även om man insett att barnet har använt narkotika.

Upptäckten i sig skapar problem !
Förutom den inre felsökningen kommer också en yttre felsökning där man letar fel hos skola, kompisar o s v. Man känner också ett stort raseri mot den eller de som har dragit in ens barn i missbruket.

Man faller lätt i det här stadiet offer för sina egna fördomar. Eftersom knarkare anses vara ”felvaccinerade” från början, måste det också vara fel på ”vaccineraren”, d v s föräldern. Bördan väger tungt och embryot till skam och skuld är fött.

Fas 3

När missbrukaren är inne i ett tvångsmässigt missbruk hamnar de anhöriga i en bekräftelse-sorg-kamp. Man får bekräftelse på att missbruket inte var tillfälligt. Familjen tenderar nu allt mer att isolera sig.
Isoleringen, sviktandet i föräldra- och vuxenrollen och ältandet av alla problem kan få äktenskapet att på allvar knaka i fogarna.
En pendling mellan hopp och förtvivlan sker ”han har inte knarkat på två dagar, kanske det är över nu”. I stort sett präglas fasen av tilltagande uppgivenhet mellan föräldrarna och missbrukaren.

Anhöriga sänker sina toleransnivåer ytterligare, man ”ställer upp” på allt mer och missbrukaren blir aktivare i att manipulera. Familjen kan nu vara sönderslagen som fungerande enhet - man lider på var sitt håll.

Fas 4

Det som är en ambivalent fas för missbrukaren är det för anhöriga också. Ambivalens innebär att fasen innehåller två motsatta komponenter. Å ena sidan att missbrukaren uttrycker en mer allvarligt formulerad önskan om att sluta med sitt missbruk. Å andra sidan innehåller fasen misslyckanden och återfall i missbruk. Den känslomässiga berg- och dalbanan är mycket påfrestande. Att ständigt slitas mellan hopp och förtvivlan orkar i längden ingen med. Många anhöriga ger slutgiltigt upp när de ser att vårdförsöken inte ger de snabba och beständiga resultat de så innerligt hoppats på.

Fas 5

Missbrukarens femte fas kallas rehabiliterings- fasen. För anhöriga kan det innebära att hoppet åter börjar spira. Anhöriga måste få redskap att bearbeta prövningarna under missbrukarens väg tillbaka.
Fas 6
En missbrukare som brutit med sitt missbruk har haft många ouppklarade konflikter med sin familj.

De anhöriga är ”brända” och saknar tillit efter åratal av svek. De är inte beredda att sluta sitt missbrukande barn till sig, även om han/hon inte längre använder droger. De tar tid att bygga upp relationerna på nytt.

Att återfinna varandra, att mötas för att kunna skiljas som vuxna är en process som kan ta lång tid att genomföra och kan kräva extra familjeriktade insatser.

Anhöriga som en resurs

Utifrån FMN:s erfarenhet är det för de flesta familjer så att det är missbruket som skapar familjen kris, inte tvärt om. Det i sin tur gör att det oftast finns en gemensam känslomässig bas för familjen att bygga sin kamp mot missbruket på.

Därför ser FMN familjen och andra närstående som i det närmaste en omistlig RESURS och en FÖRUTSÄTTNING för att varaktigt kunna bryta ett missbruk.